annaenmark

Igår tänkte jag göra mig en spotifylista med bara massa musik som man kan lyssna på om och om igen, när man bara sitter vid datorn/sminkar sig/städar rummet/u name it. Började med massa nya låtar, men slutade upp med att jag satt och lyssnade på alla gamla favoriter. Och nu menar jag GAMLA. Backstreet Boys. Britney Spears. Nelly Furtado. Peaches. Blue. Westlife. Och när jag slog igång Lilleman - Vart tog pappa vägen? så var jag bara där; när jag och Stina alltid satt på mitt skrivbord och pratade om allt. När vi fick smink av mamma och kunde sitta i timmar med det. När vi ringde till killarna vi a-l-l-t-i-d skulle vara kära i. När vi ritade ögon på vartenda pappersark vi kunde hitta. När vi hittade kondomer på Mobackenbadet. När vi lämnade små presenter på klädhyllorna till varandra. När vi var med varandra v-a-r-j-e dag. Det var när vi gick i 4an, början på 5an. Tänk att vi redan då visste att vi alltid skulle hålla ihop. Tänk vilka sjuka/underbara/oförglömliga minnen vi har. Tänk att vi trots våra olika viljor och olika personligheter alltid hittat likheter hos varandra. MEN det var egentligen det jag ville ha sagt, utan det jag tänkte få fram med detta babbel var hur mycket LA MÚSICA kan betyda. Minnen bara forsar genom hela kroppen när man lyssnar på gamla låtar och man känner hur läpparna, trots alla år, fortfarande rabblar texten utantill. Jag tänker alltid 'vi måste ta en biljard bilder så vi minns det här', men om sanningen ska fram så ja, visst minns man när man ser bilder... men när man lyssnar på låtar som förr gick på reapet, då minns man inte utan då är man tillbaka till då den låten nötte sönder högtalarna. Jag kan lyssna på dessa låtar tusen gånger om, bara för att jag får en sådan lyckokänsla av allihop! Så jag lyckade ju ändå med mitt uppdrag, att göra en spotifylista som jag kan lyssna på om och om igen!